Hemmafrun som lösning? Nej tack.

Sverigedemokraternas ungdomsförbund har hittat syndabocken för Sveriges historiskt låga barnafödande: feminismen. Ordförande Denice Westerberg påstår i en intervju att kvinnor stressas till utbildning och karriär och därför "plötsligt är 30" – och för gamla för att få många barn. Lösningen, menar hon, är att uppvärdera hemmafrun och återvända till "mer traditionella könsroller".

Det är en idé lika föråldrad som den är felriktad.

För det första: fakta om barnafödande. Statistiska centralbyrån visar att Sveriges födelsetal nu är nere på 1,43 barn per kvinna – den lägsta nivån någonsin. Men orsakerna är väl belagda i forskning: ekonomisk osäkerhet, bostadsbrist, svårigheter att få ihop familjeliv och arbetsliv. Kvinnor får barn senare i livet, ja – men det beror inte på att de tvingats läsa genusvetenskap, utan på att unga vuxna inte har råd eller stabilitet att bilda familj.

För det andra: feminismens roll. Det var just feministiska reformer som gjorde Sverige till ett av de länder i världen där barnafödandet länge låg högre än i jämförbara länder. Utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkring och satsningar på jämställdhet har gjort det möjligt för både kvinnor och män att kombinera föräldraskap med arbete. När dessa trygghetssystem nu urholkas, när bostadsmarknaden är stängd för unga och välfärden pressas sönder, då sjunker födelsetalen. Att skylla på feminismen är inte bara ovetenskapligt – det är historielöst.

För det tredje: hemmafruromantiken. Att föreslå en återgång till "traditionella könsroller" är inget annat än ett politiskt projekt för att vrida klockan tillbaka. I länder där kvinnor låses fast i hemmet – Italien, Sydkorea, Japan – är födelsetalen ännu lägre än i Sverige. Varför? För att kvinnor vägrar skaffa fler barn när det betyder att deras eget liv reduceras till obetalt hemarbete. Modern demografi är tydlig: ju mer jämställdhet, desto fler barn.

Det verkliga hotet mot barnafödandet är alltså inte feminism – utan bristen på feminism. Bristen på trygga jobb, bristen på bostäder, bristen på politik som gör det möjligt att förena familj och arbete. När unga vuxna idag säger att de vill ha barn men inte vågar, då är det inte en hemmafru de saknar – det är en fungerande välfärdsstat.

Så nästa gång SDU vill analysera Sveriges demografi kanske de ska börja med att läsa en forskningsrapport, istället för att damma av 50-talets hemmafruideal. För om det är någon som skjuter Sverige bakåt, så är det inte feminismen – det är högerns antifeminism.