Harpsund utan snaps – och Ebba Busch som kräftskivans partyfixare
Det är höstupptakt på Harpsund. Regeringen samlas i statsministerns sommarbostad för att lägga grunden till sitt politiska arbete. Men det är förstås inte bara arbete. Det är också kräftskiva – en av de mest traditionsbundna av svenska traditioner.
Och vad blir rubriken? Inte energipolitik, inte industristöd, inte välfärd. Nej: det blir frågan om snaps på Harpsund. Ulf Kristersson håller fast vid sin linje från förra året – ingen nubbe på kräftkalaset. Statsministern vill tydligen visa sig modern, hälsosam eller kanske bara stram.
In kliver då Ebba Busch, vice statsminister, med ett skämt som är lika subtilt som en plakatpolitiker på valdagen:
"Men lugna ner er. JAG tar med snapsen. Eget ansvar och medmänsklighet."
Här ser vi det i sin renaste form: den tarvliga jakten på billiga poäng. Busch vill framstå som folklig, den som inte krånglar till det. Hon spelar rollen som kräftskivans räddare, politikens egen partyfixare. Som om Sverige saknade något annat än en minister som lovar att ta med spriten.
Men det blir mest platt. För hur mycket hon än vill signalera medmänsklighet är det svårt att ta en vice statsminister på allvar när hon twittrar som en studentikost lagledare. När landets energi- och näringspolitik hackar fram, när elpriser och klimatomställning är högaktuella, då väljer Busch att positionera sig i frågan om… nubben.
Man kan nästan höra suckarna från statsrådsberedningen. Kristersson försöker hålla en nykter linje – i dubbel bemärkelse. Busch svarar med att köra "kräftor kräva dessa drycker" som vore hon på en reklamaffisch från 1920-talet. Det är politik som kabaré.
Det visar också något större: en regering som famlar efter berättelsen om sig själv. Är man seriösa ledare i en svår tid? Eller vill man vara folkliga festfixare? Just nu lyckas man varken med det ena eller det andra.
Så när röken lagt sig efter Harpsunds kräftlyktor blir det inte energipolitiken eller industriplanen som fastnar. Det blir bilden av Ebba Busch som snapsleverantör. Och kanske är det det mest talande av allt: regeringen går in i hösten som kräftskivans sällskap, inte som landets ledarskap.