Grymlings is back

Det finns band som aldrig riktigt försvinner. De drar sig undan, blir minnen, men fortsätter att leva i människors musikaliska ryggrad. Grymlings är ett sådant band.

När Grymlings bildades 1990 var det redan från början något mer än ännu ett svenskt rockprojekt. Det var en sammanslutning av starka röster och personligheter: Mikael Rickfors, Pugh Rogefeldt, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg. Fyra musiker med egna, långa karriärer – som snarare möttes av lust än av marknadsstrategi. Resultatet blev ett debutalbum som slog rakt igenom, inte genom att vara trendigt, utan genom att vara tryggt, melodiskt och mänskligt.

"Mitt bästa för dig" blev soundtracket till ett tidigt 90-tal som fortfarande bar spår av folkhem, eftertanke och vuxen pop. Grymlings erbjöd något som sällan efterfrågas men ofta saknas: låtar skrivna av vuxna, för vuxna, utan ironi eller distans. Det var innerligt, ibland lågmält, men alltid förankrat i hantverk.

Bandet var aldrig tänkt att vara evigt. Efter två album gled Grymlings isär, återkom senare i ny form, och försvann igen. Precis som det ofta är med sådana här konstellationer: de uppstår när tiden är mogen och löses upp när den inte längre är det. Under åren har både Pugh Rogefeldt och Magnus Lindberg gått bort, vilket gav Grymlings-historien en sorts definitiv punkt – trodde man.

Men nu är Grymlings tillbaka. I ännu en ny skepnad, med Mikael Rickfors och Göran Lagerberg som bärande länkar till originalet, förstärkta av Dan Hylander och Lasse Lindbom. Det är på samma gång en fortsättning och ett bokslut. En hyllning till musiken, till vänskapen och till en tid då låtar fick ta tid.

Frågan är förstås: är det här en kortvarig återförening? Mycket talar för det. Grymlings har aldrig varit ett band som jagat framtiden. De har alltid rört sig bakåt och inåt – mot låtarna, minnena, sammanhanget. Den här comebacken känns mindre som en nystart och mer som ett medvetet återbesök. En chans att spela låtarna igen, inför en publik som fortfarande kan dem – och behöver dem.

Och kanske är det just där Grymlings passar bäst. Inte som ett ständigt pågående projekt, utan som något som då och då får kliva fram, säga sitt – och sedan lämna scenen igen.

Om detta blir sista gången Grymlings samlas, så gör de det i rätt tonart: värdigt, lågmält och med musiken i centrum.

Ibland är det mer än nog.