Från rättsstat till repressiv stat? Sverige i ny kriminalpolitisk era

Det pågår ett systemskifte i svensk kriminalpolitik, men märkligt nog talas det ganska lite om det i de termerna. Just nu ser vi en serie beslut och förslag som sammantaget pekar i en tydlig riktning: mindre fokus på rehabilitering, mer på förvaring – och allt längre in i unga år.

Låt oss ta två exempel:

1. Sverige ska hyra fängelseplatser i Estland.
   Det handlar om upp till 600 platser med start 2026. Anledningen: svenska fängelser är överfulla. Lösningen: exportera de dömda. Det är inte bara ett logistiskt beslut – det är ett moraliskt ställningstagande. Man accepterar att personer dömda i Sverige ska avtjäna sina straff i ett annat lands anläggningar, med andra villkor.
2. Straffmyndighetsåldern diskuteras – igen.
   Den juridiska åldersgränsen för när man kan dömas till straffansvar i Sverige är i dag 15 år. Nu ligger förslag på bordet att sänka den till 13, eventuellt 12. Det sker i ett klimat där regeringen signalerar att trygghet kräver "tydligare konsekvenser" – även för barn.

Vart är vi på väg?

Det här är inte små justeringar. Det är ett trendbrott. Sverige, som länge setts som ett föregångsland för human kriminalvård och förebyggande arbete, gör nu samma vägval som flera andra europeiska länder gjort tidigare – ofta efter svåra våldsvågor eller i tider av stark politisk polarisering.

Men vi måste våga ställa frågan:

När tryggheten för vissa kräver hårdare tag mot andra – hur mycket tål samhällskontraktet innan det brister?

Vi vet att unga i utsatta områden redan i dag ofta upplever sig som kontrollerade, övervakade och dömda på förhand. Att dessutom dra in yngre barn i den straffrättsliga apparaten riskerar att förstärka känslan av utanförskap. Vi vet också från internationell forskning att det inte är effektivt för att minska återfall.

Alternativen finns – men kräver tålamod

Det finns vägar bortom hårdare tag. De kräver:

• En nationell strategi för tidiga insatser i låg- och mellanstadiet, särskilt i utsatta områden.
• Ökad tillgång till socialtjänst och barnpsykiatri, inte minskad.
• Att vi pratar om straff inte som ett mål, utan som ett verktyg – och att vi aldrig glömmer verktygets begränsningar.

Detta är inte "naivt". Det är hållbart.

Så vad vill vi med våra fängelser?

Hyra celler i Estland kan vara en nödåtgärd. Men det riskerar att sätta en ny standard: att vi i framtiden löser trångboddhet i kriminalvården på samma sätt som vi ibland löser sjukvårdsköer – genom privatisering, outsourcing, export. Men frihetsberövande är ett statens kärnansvar.

Och om vi inte orkar investera i egna institutioner, hur ska vi då orka investera i att färre människor hamnar där?

Tre frågor vi borde diskutera nu:

1. Hur kan vi stärka rättsstatens humanistiska grund utan att blunda för våld och otrygghet?
2. Vad behöver unga pojkar – i t.ex. Vivalla, Biskopsgården eller Rosengård – för att inte lockas in i gängen?
3. Vem bär ansvaret om vi formar ett samhälle där barn straffas istället för att skyddas?