Forssell-gate och regeringens moraliska bankrutt – en öppen dörr för oppositionen
Statsminister Ulf Kristersson valde att låta Johan Forssell sitta kvar som migrationsminister, trots att sonens engagemang i en våldsbejakande vit makt-organisation avslöjats. Det beslutet kan mycket väl ha avgjort valet 2026 – inte för att det är en stor sak juridiskt, men för att det avslöjar något mycket större: regeringens monumentala hyckleri.
Daniel Färm, politisk redaktör på Aktuellt i Politiken, fångar detta träffsäkert. Han menar att detta inte bara är ett kommunikationshaveri – det är ett fundamentalt politiskt misslyckande. Kristersson talar gärna om "föräldraansvar", men när det drabbar den egna kretsen gäller plötsligt förståelse, nyanser och tystnad.
Dubbla måttstockar – när empatin tar slut vid förortens gräns
Forssell har varit frontfigur för hårda tag: han har drivit att bristande föräldraansvar ska få konsekvenser, att deltagande i våldsbejakande miljöer ska kriminaliseras, och att unga som rekryteras till islamistisk extremism inte ska ursäktas med "svåra livsomständigheter". Men nu – när det handlar om hans egen son – byts hela den hållningen mot ett milt konstaterande: "detta är en familjeangelägenhet".
Här visar sig inte bara ett personligt svek, utan en strukturell dubbelmoral. Den politik som så hårt har riktats mot ungdomar med invandrarbakgrund tillämpas inte när det gäller högerextrema ungdomar från välbärgade hem. Det säger något om hur makten värderar olika människors värde, oro och ansvar.
Tre politiska effekter – och en opposition som kan tacka ja
Daniel Färm lyfter tre centrala konsekvenser, som det är svårt att säga emot:
Forssell är förbrukad som politisk kraft. Hans trovärdighet är urgröpt, och varje gång han uttalar sig om brott, invandring eller extremism riskerar det att slå tillbaka mot regeringen själv.
Regeringen tappar initiativförmåga. Hur ska man fortsätta driva frågor om vandel, kriminalisering av extremistmiljöer eller utökade befogenheter för staten, när det egna exemplet stinker av inkonsekvens?
Oppositionen får en rörlig måltavla – ända till valdagen. Forssells ansikte blir en symbol för högerns dubbla måttstockar, för ett etablissemang som skyddar sina egna men dömer andras barn utan pardon.
Att Forssell sitter kvar är inte styrka – det är desperation. Regeringen hoppas att folk ska glömma. Men i politiken är det som fastnar ofta det som känns mest orättvist.
En pyrrhusseger för Kristersson – en långsiktig vinst för oppositionen
I det korta perspektivet kanske Moderaterna undvek en pinsam avgång. Men till vilket pris? För varje gång debatten om vandel, kriminalitet, integration och föräldraskap kommer upp, kan oppositionen påminna väljarna: det var ni som sade att det här var oacceptabelt – utom när det gällde era egna.
När principer offras på lojalitetens altare, blir det svårt att regera med moralisk auktoritet. Det handlar inte om att hänga ut en son – utan om vad en regering säger, gör och står för när dess egna värden prövas.
Det här är inte slutet på en skandal – det är början på en lång berättelse om svek, tystnad och kompiskorruption. Och det är en berättelse oppositionen kommer kunna berätta hela vägen fram till valdagen.