EU-länderna enade om 90 %-mål till 2040 – men dealen innehåller stora undantag

På onsdagen godkände klimatministrarna i European Union (EU) ett ramverk som fastställer målet att medlemsländerna ska minska sina nettouts­läpp av växthusgaser med 90 % jämfört med 1990 års nivåer till år 2040. Samtidigt öppnas det upp för väsentliga undantag – bland annat möjligheten att räkna in utsläpps­minskningar utanför EU-området via kol­krediter.

Vad beslutet säger

• Målet: 90 % minskning av nettoutsläpp till år 2040.
• Flexibiliteter: Medlemsländer kan räkna in internationella kol­krediter motsvarande upp till 5 % av målet. I praktiken kan därmed den inhemska insatsen urholkas till ca 85 %.
• Ytterligare möjlig flexibilitet: En översyn öppnas för att tillåta upp till ytterligare ~5 % via krediter i framtiden – vilket i värsta fall skulle innebära att domestiska utsläpps­minskningar kan vara så låga som 80 % av 1990-nivån.
• Tidsplan och procedur: Beslutet är något av ett politiskt godkännande men kräver formell hållbar lagstiftning via European Parliament och medlemsstaternas ministerråd för att bli fullt bindande.

Varför kom kompromissen till?

Bakgrunden till de stora flexibiliteterna ligger i stora skillnader mellan medlemsländerna när det gäller industristruktur, energimix och ekonomisk förmåga att genomföra omfattande utsläpps­minskningar. Länder som Italien, Rumänien och Polen satte hårt mot hårt och krävde lättnader för att gå med på målet. Samtidigt ville länder som Sverige, Nederländerna och Finland ha ett tydligt och ambitiöst mål.

Reaktioner och kritik

• Stocken från klimatrörelser: Flera miljö­organisationer varnade för att flexibiliteterna, särskilt beroendet av internationella krediter och teknologier för koldioxid­avskiljning, kan urholka ambitionen och leda till att verkliga utsläpps­minskningar skjuts åt sidan.
• Industri och medlems­ländernas oro: Vissa medlemsländer såg kravet på 90 % som politiskt och ekonomiskt orealistiskt utan tydliga undantag. De menade att kostnaderna och risken för industrins konkurrenskraft krävde flexibilitet.
• Credibility-fråga: Vissa experter menar att genomförandet nu blir det stora testet – ett högt fast­slaget mål med svag genomförandekraft riskerar att göra EU:s klimat­ledarskap mindre trovärdigt.

Vad innebär detta för Sverige?

För Sverige, som redan har nationella mål om netto­utsläpp till noll senast 2045, innebär EU-överenskommelsen både möjligheter och utmaningar:

• Möjlighet att stärka sitt gröna industriperspektiv och visa global klimatsatsning.
• Utmaning att snabbt skruva upp tempot och säkra att svensk politik och finansiering är i linje med EU-kraven.
• Risken att svensk anpassning inriktas mot att använda kredit- och flexibilitets­möjligheter snarare än att fokusera på inhemska utsläpps­minskningar, vilket kan väcka kritik från miljörörelsen och klimatpolitikens aktörer.
• Sverige måste också bevaka hur EU-ramverket konkret kommer att fördela insatser mellan sektorer, hur mycket som faller på industrin, transportsektorn etc.

Slutsats

Beslutet att anta ett mål om 90 % utsläppsminskning till 2040 är i sakets form en stark ambition från EU:s sida, men kompromissernas omfattning – med möjlighet till att räkna in utsläpps­minskningar utanför unionen och därmed sänka det krav som faller på medlemsländerna – gör att realismen och styrkan i målet ifrågasätts. För att målet verkligen ska bli något mer än ett symboliskt löfte krävs nu skarpa nationella åtgärder, tydliga sektors­fördelningar och transparent hantering av krediter och avskiljnings-teknologier.