Ett Europa som smälter – när krisen blir konkret

Det är 47,6 grader i spanska Cordoba. I Schweiz förlorar glaciärerna över tio procent av sin ismassa – på bara tre månader. I Italien förbereds vattenransonering. Det är inte ett framtidsscenario. Det är juli 2025.

Medan klimatförnekare i högerled fnyser åt forskarrapporter och fortsätter förespråka sänkt bensinskatt, brinner det i Europa. Bokstavligt talat. Och samtidigt som borgerliga partier i Sverige vill riva upp klimatmål och sätta marknadens kortsiktiga behov först, försöker folk i södra Europa rädda äldre från att dö i sina lägenheter.

Detta är den globala uppvärmningen – konkret, mätbar, dödlig. Det handlar inte om isbjörnar på plakat. Det handlar om människors vardag, liv, arbete och försörjning.

I Schweiz rapporterar forskare att glaciärer i östra Alperna förlorat upp till 12 procent av sin ytliga isvolym sedan maj. Enligt ETH Zürich ser man nu en tipping point – vissa glaciärer kan försvinna helt före 2030. Det handlar inte bara om turism. Glaciärer är vattenreservoarer. När de försvinner förändras hela hydrologin – flödet i floder som Rhen och Rhône rubbas, vilket i sin tur påverkar jordbruk, kraftproduktion och transporter i stora delar av Europa.

Samtidigt hotas liv direkt av värmen. I Andalusien rapporteras över 120 dödsfall på fyra dygn. Det är äldre, sjuka, barn – de som inte har råd med luftkonditionering eller som bor i överhettade betongförorter. Värmeböljor är den dödligaste formen av extremväder i Europa, men får sällan samma uppmärksamhet som stormar och bränder.

Vad kräver detta av oss politiskt?

För det första: vi måste sluta prata om klimatförändringar som något abstrakt och framtida. Värmen slår nu. Avsmältningen sker nu. Det duger inte att skylla på Kina eller vänta in marknadslösningar. Det kräver politiska beslut – och offentliga investeringar.

För det andra: vi måste se klimatanpassning som en fråga om rättvisa. Det är de mest utsatta som drabbas hårdast. Därför måste vi investera i robust bostadsbyggande, klimatsmart infrastruktur och fungerande välfärd. Fler vårdcentraler med beredskap för extremväder. Parker, skugga, vatten och kollektivtrafik i utsatta områden. Det är inte lyx – det är resiliens.

För det tredje: klimatpolitiken får aldrig bli ett område för opportunism. När högerpartier i Sverige slår sig för bröstet och säger att vi inte ska vara "bäst i klassen", är det de facto ett budskap till Europas äldre, bönder, arbetare och barn: ni får klara er själva. Det är motsatsen till solidaritet.

Vi socialdemokrater vet att framtiden inte byggs med floskler och förenklingar. Den kräver ansvar, förutsägbarhet och investeringar – i järnväg, i grön el, i klimatsäkrade bostäder och i en samhällsekonomi som styrs av demokratiska beslut, inte marknadens nycker.

Europa smälter. Men vi har fortfarande tid att förändra kursen.

Om vi vill.