Mohamsson vill skapa ett bibliotek som redan finns

Liberalerna och utbildningsministern vill skapa ett nationellt bibliotek för förbjuden och censurerad litteratur, med Kungliga biblioteket som huvudman i Stockholm. Det framställs som en ny och viktig satsning för yttrandefriheten. I själva verket är det ett skolexempel på onödigt dubbelarbete – och på regeringens reflexmässiga centralisering till huvudstaden.

För ett sådant bibliotek finns redan.

Sedan 2020 har Dawit Isaak-biblioteket i Malmö haft exakt det uppdrag som nu beskrivs i regeringens planer: att samla, bevara och synliggöra förbjuden och censurerad litteratur från hela världen. Biblioteket var först i sitt slag internationellt och bär namnet på Dawit Isaak – den svensk-eritreanske journalisten som suttit fängslad utan rättegång i över två decennier. Det är både en konkret institution och en stark politisk och moralisk markering för yttrandefrihet.

När utbildningsministern och Liberalerna beskriver vad Kungliga biblioteket ska göra är det svårt att hitta någon faktisk skillnad i innehåll. Uppdraget är detsamma. Ambitionen är densamma. Retoriken är densamma. Det som skiljer är inte vad – utan var.

Det befintliga biblioteket ligger i Malmö. Det nya ska ligga i Stockholm.

Här blir Liberalernas kulturpolitik avslöjande. I stället för att stärka ett fungerande, internationellt uppmärksammat initiativ väljer regeringen att bygga upp en parallell struktur i huvudstaden. Det är ineffektivt, dyrt och djupt respektlöst mot den verksamhet som redan gör jobbet. Framför allt signalerar det att nationell betydelse fortfarande tycks kräva en Stockholmsadress – oavsett om kompetensen finns någon annanstans.

Om Liberalerna menar allvar med sitt tal om yttrandefrihet och bildning borde slutsatsen vara självklar: ge Dawit Isaak-biblioteket ett nationellt uppdrag. Tillför långsiktig statlig finansiering. Knyt Kungliga biblioteket till verksamheten genom samarbete och infrastruktur. Bygg vidare på det som redan finns i stället för att konkurrera ut det.

Detta hade varit den rationella lösningen. Det hade också varit den politiskt modiga.

I stället väljer regeringen en lösning som luktar centralisering och symbolpolitik. Ett nytt statligt projekt ska utredas, organiseras och profileras – samtidigt som ett existerande bibliotek riskerar att reduceras till ett regionalt sidospår. Det är svårt att tolka detta som något annat än ännu ett exempel på hur regeringen pratar om hela landet men agerar som om Sverige slutar vid Stockholms tullar.

Yttrandefrihet är inte ett skyltfönsterprojekt. Den försvaras genom långsiktighet, respekt för institutioner och förmågan att ta tillvara det arbete som redan görs. I det här fallet hade det varit både billigare, klokare och mer trovärdigt att stärka Dawit Isaak-biblioteket än att skapa en ny konstruktion runt Kungliga biblioteket.

Ett nationellt bibliotek för förbjuden litteratur är en god idé.

Men när Liberalerna väljer att centralisera något som redan finns, handlar det mindre om yttrandefrihet – och mer om makt, prestige och Stockholmspolitik