En regering med dubbla budskap om Israel och Gaza
Det är svårt att veta vad Sveriges regering egentligen tycker om Israels agerande i Gaza. Ena dagen markerar man i Bryssel att man kan tänka sig att stödja en granskning av EU:s handelsavtal med Israel – något som flera EU-länder nu kräver med hänvisning till folkrättsbrott. Nästa dag säger man hemma i Sverige att man inte tänker göra något alls. Inget vapenembargo. Ingen evakuering av skadade från Gaza. Inga nya nationella åtgärder.
Det här är inte bara otydligt. Det är moraliskt urholkat.
Att 14 europeiska länder redan tagit emot sårade från Gaza är inget som verkar bekymra den svenska regeringen. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) säger att man "aldrig stängt dörren", medan utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) påstår att hjälpen "gör bäst nytta på plats".
Samtidigt, i EU:s ministerråd, signalerar samma utrikesminister att Sverige kan stödja en granskning av Israels handelsrelationer med unionen – med direkt koppling till att Israel inte uppfyller sina folkrättsliga åtaganden. Det är i sak ett steg framåt, men i kontext: ett tydligt exempel på hur regeringen säger en sak i Bryssel och gör en annan i Stockholm.
SD:s skugga över utrikespolitiken
Förklaringen till dubbelmoralen är enkel: Sverigedemokraterna. Deras fullständiga lojalitet till Netanyahu-regeringen gör varje nationellt initiativ politiskt minerat. I stället tvingas Moderaterna och Kristdemokraterna smyga med sina utrikespolitiska bedömningar, rädda för att utlösa ett internt upplopp i Tidölaget.
Man slår sig för bröstet med att man skickar bistånd "på plats", men vågar inte visa solidaritet där det verkligen behövs – i den akuta, livräddande sjukvården. Man talar om folkrätten i teorin, men vägrar göra något som ens liknar en politisk markering när brotten sker inför öppen ridå.
Sverige kunde ha varit en stark humanitär röst i EU. Nu hukar regeringen för att inte stöta sig med SD.
Vad säger det om regeringens kompass?
Att agera olika i olika forum – EU och Sverige – är ett klassiskt knep för den som saknar en klar linje. Men i en fråga som rör folkrätt, massdöd och humanitär kollaps duger det inte med taktiska rörelser. Då krävs värderingar. Då krävs mod.
Det har blivit allt tydligare att den svenska regeringen är bakbunden av inrikespolitiska hänsyn. Det är därför man inte tar emot civila från Gaza, därför man inte rör vapenexporten till Israel och därför man lämnar det till andra länder att bära det humanitära ansvaret.
Och samtidigt hoppas man att ingen ska märka att man i Bryssel antyder något helt annat.
Vad krävs nu?
Om Sverige vill återvinna förtroendet som ett land med moralisk trovärdighet i internationella sammanhang, krävs handling – inte fler tomma formuleringar.
- Ett omedelbart stopp för all svensk vapenexport till Israel.
- En beredskap att ta emot skadade och traumatiserade civila från Gaza.
- Ett aktivt svenskt stöd för att frysningen av EU:s handelsavtal med Israel utreds och verkställs.
Regeringen har ett val att göra. Antingen fortsätter man ducka – eller så ställer man sig på rätt sida av historien.