En kulturminister utan kompass

Det är något djupt oroande med kulturministern Parisa Liljestrands (M) senaste framträdande i Ekots lördagsintervju. På direkt fråga om kulturens resurser i höstbudgeten svarar hon att hon inte kan lova ökade anslag. I sig är det kanske inte oväntat – det är en moderat minister i en regering som redan skurit i stöden – men det blir problematiskt när samma minister samtidigt försöker tala varmt om kulturens betydelse för samhället. Orden klingar ihåligt.

Liljestrand är redan känd för sina märkliga uttalanden. Nyligen talade hon i riksdagen om vikten av böcker i litteraturen, men på ett sätt som väckte förvåning snarare än förståelse. Argumentationen var snårig: att länder som tagit bort momsen på böcker inte fått ökat läsande, eftersom de saknat "selektiva medel" för att stötta litteraturen. Ett resonemang som snarare förminskar än förklarar kulturpolitikens kärnfrågor.

Att hon nu inte ens kan ge besked om något så grundläggande som anslagen i höstbudgeten förstärker bilden av en kulturminister som saknar kompass. Kulturpolitiken blir reducerad till fina ord utan substans. Det är farligt – för kulturen behöver långsiktighet, tydlighet och ekonomiska garantier för att kunna utvecklas.

Vi ska komma ihåg att kultursektorn fortfarande repar sig efter pandemin. Teatrar, musikscener, förlag och fria kulturutövare kämpar med pressade ekonomiska förutsättningar. Inflationen har gröpt ur bidrag och stöd, samtidigt som publiken inte alltid återvänt i samma omfattning. I det läget behövs politiska signaler om trygghet, inte osäkerhet.

Men Liljestrand väljer att ducka. Det är talande att hon inte vill utlova mer pengar – för regeringen har redan prioriterat ned kulturpolitiken. När man sänkte skatten för höginkomsttagare och införde nya bidrag till bilägare fanns det resurser. När man skulle förstärka försvarsbudgeten, fanns det pengar och när man skulle sänka bensinpriset, fanns det pengar. Men när det gäller litteratur, bibliotek, fria teatergrupper och kulturskolor? Då talar kulturministern om begränsningar.

Problemet är större än en enskild minister. Det handlar om en regering som inte ser kultur som en samhällsbärande infrastruktur. I deras ögon är kultur något som kan "marknadiseras" och bära sina egna kostnader, inte en demokratisk grundbult. Men om vi inte investerar i litteratur, scenkonst och bildning, vad återstår då av det öppna, fria samtalet?

Liljestrand försöker ge intryck av att hon värnar kulturen. Men varje gång hon ombeds vara konkret blir det tydligt: det är en minister utan både vision och verktyg. Hennes ord om kulturens betydelse blir bara retorik, eftersom hon inte är beredd att ge sektorn de resurser som krävs.

I slutändan är det inte Liljestrands ord vi kommer att minnas, utan de nedskärningar och försummelser som präglade hennes tid vid makten. Det är en utveckling som inte bara hotar konstnärer och kulturarbetare – utan även medborgarnas rätt till bildning och ett levande kulturliv i hela landet.

En kulturminister utan kompass riskerar att leda oss till ett kulturliv på sparlåga. Och det har Sverige inte råd med.