En klimatminister utan verktyg – och en regering utan riktning

Sveriges senaste klimatredovisning är dyster läsning. Med nuvarande politik ser vi ut att missa EU:s klimatmål till 2030 med flera miljoner ton koldioxid. Gapet har till och med vuxit jämfört med tidigare prognoser. Detta är inte bara en siffra i en rapport – det är ett kvitto på att regeringens klimatpolitik inte levererar.

Romina Pourmokhtari gick in i rollen som klimat- och miljöminister med stora ord om att värna klimatet även i en regering där Liberalerna är den svagaste länken. Hon lovade att stå rakryggad, att avgå om Sverige rörde sig längre bort från målen. Nu är vi där – och svaret kan inte vara fler presskonferenser med löften om satsningar som inte räcker.

Misslyckandet är inte enbart Pourmokhtaris personliga. Det är också ett liberalt nederlag. När partiet gick in i Tidö-samarbetet sålde man in bilden av att kunna göra skillnad för klimatet inifrån. Resultatet har blivit tvärtom: en klimatminister som gång på gång får se sina förslag nedröstade av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Och det är ett misslyckande för hela regeringen. Klimatpolitiken är inte ett sidoprojekt – den är avgörande för Sveriges trovärdighet, för konkurrenskraften och för våra barns framtid. Att låta kortsiktiga budgetprioriteringar väga tyngre än klimatet riskerar att låsa fast Sverige i fossilberoende och kostsamma utsläpp.

När ett departement inte får igenom politiken som krävs, och när statsrådet själv markerat att hon inte tänker stå kvar om utvecklingen går åt fel håll, då finns bara ett värdigt steg: att lämna posten. Det skulle ge Liberalerna en chans till nystart, och regeringen möjlighet att visa att man tar klimatfrågan på allvar.

Det är inte lätt att erkänna när man misslyckats. Men det är betydligt värre att fortsätta som om ingenting hänt medan utsläppen tickar på. Sverige har inte råd med en klimatpolitik på autopilot.