En första strimma av hopp – men freden i Mellanöstern hänger på en skör tråd
För första gången på två år tystnar vapnen i Gaza. Israel och Hamas har enats om en första fas i ett avtal som omfattar vapenvila, gisslanutbyte och humanitär hjälp. Överenskommelsen, som förhandlats fram med amerikansk medling och stöd från flera arabstater, är det första konkreta steget i Donald Trumps nya fredsplan för Mellanöstern.
Det är ett välkommet genombrott. Varje dag utan bombningar, varje frigiven gisslan och varje lastbil med medicin som når Gaza är en seger i sig. FN och EU har rätt när de beskriver vapenvilan som en chans att återge hopp åt en hårt prövad civilbefolkning.
Men bakom optimismen finns en hård verklighet. Det här är bara första fasen. De svåra frågorna – Gazas framtid, Hamas roll och Israels långsiktiga säkerhetsgarantier – är fortfarande olösta.
Trumps plan talar om "två folk, två stater, två säkerheter". Det låter tilltalande. Men Israel kommer aldrig att acceptera en verklig tvåstatslösning under nuvarande politiska förhållanden. Den israeliska högern ser redan vapenvilan som ett taktiskt andrum. Hamas, å sin sida, har inte lämnat sin väpnade linje och saknar trovärdighet som politisk part.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har välkomnat avtalet och betonat vikten av humanitärt stöd och långsiktiga fredssamtal. Oppositionen i riksdagen kräver samtidigt att omvärlden pressar båda parter att följa internationell rätt och skydda civila. Den svenska linjen – humanitär men realistisk – är klok.
Det är därför viktigt att hålla fast vid ett dubbelt perspektiv. Ja, det här avtalet är ett steg mot fred. Men utan ett tydligt politiskt ramverk, där både ockupation och blockad faktiskt adresseras, kommer vapenvilan inte att hålla.
Hoppet får inte ersätta ärligheten. Freden i Mellanöstern kräver mer än tystade vapen – den kräver mod att tala om det som fortfarande är förbjudet att nämna: rättvisa, självbestämmande och ansvar.