Efter gårdagens Agenda, vad vet vi om SD’s Vitbok?

Recension: Sverigedemokraternas vitbok

(Tony Gustafsson)

Vitboken täcker partiets historia 1988–2010 och publicerades i två delar (andra delen presenterades vid Almedalen 2025).¹

Syfte: enligt uppdraget var boken avsedd att vara en akademisk, källbaserad genomlysning av SD:s idéutveckling, praktik och samverkan med andra organisationer under perioden.¹

1. Kärnresultat — vad boken visar

Vitboken lägger fram en genomarbetad historisk redogörelse som i flera avseenden bekräftar vad många tidigare granskningar antytt: partiets organisatoriska uppkomst och tidiga aktörer var i hög grad influerade av, och ibland organisatoriskt sammanlänkade med, högerextrema och nynazistiska miljöer. Författaren pekar särskilt på samband med kampanjrörelser som Bevara Sverige Svenskt och på förekomst av etnonationalistisk retorik, rasideologiska uttryck och antisemitiska inslag i vissa tidiga publikationer och nätverk.²

Boken anger vidare att en icke försumbar andel av de tidigaste aktörerna i SD hade bakgrunder i sådana miljöer — pressreferat av vitboken summerar detta med uttryck som "minst var tredje" av grundarna kopplade till högerextremism.³ Dessa två fynd — närhetskopplingar till BSS-liknande kampanjer och den höga andelen med extremistbakgrund bland tidiga aktörer — är de mest centrala historiska anklagelserna som vitboken framhäver.

Betydelse: detta är inte en konspirationsteori utan en dokumenterad kartläggning: Gustafsson byggde sin framställning på arkivmaterial, offentliga dokument och tidigare källor, vilket gör huvudfynden svåra att avfärda utan direkt källkritisk prövning.²

2. Har kopplingarna till nazism/fascism försvunnit? (vad boken säger — och vad den inte kan säga)

Vitboken slutar sin systematiska analys år 2010. Därför kan den inte i sig avgöra hur mycket av de dokumenterade banden som fortfarande aktivt påverkar partiets politik eller nätverk efter detta datum.⁴ Detta är den viktigaste begränsningen: boken är historisk, inte en samtida utredning av 2024/2025 — och saknar därför direkt bevisning för nutida, aktiva nazistiska nätverk inom SD.

Det som däremot framgår av både boken och efterföljande mediegranskningar är en allmän tolkning: partiet genomgick efter 2010 en rad formella och kommunikativa förändringar — stadgeändringar, rensningar, professionell politisk disciplinering och en aktiv omprofilering mot parlamentarisk legitimitet. Samtidigt visar flera granskare att en omslipning av språket och organisationen inte nödvändigtvis innebär att alla historiska spår försvunnit; idéer, kulturella artefakter och personliga nätverk kan leva vidare i omformad form. Detta kräver kompletterande, post-2010-källor för att bedömas rättssäkert.⁵

3. Metodisk utvärdering av vitboken

Styrkor

• Källbaserat upplägg. Författaren byggde på arkiv, offentliga dokument och tidigare granskningar — vilket ger tyngd åt de faktiska påståendena om kontakter och uttalanden.²
• Detaljrikedom. Boken är omfattande och ger många konkreta exempel som gör det möjligt för journalister och forskare att kontrollera specifika uppgifter.²

Begränsningar

• Beställarrelation. Vitboken är beställd av partiet självt; även om detta inte i sig diskvalificerar ett verk, kräver det särskild vaksamhet kring urval, tolkningar och möjliga partikulära intressen i presentationen. Detta är en metodisk parameter som fortfarande måste vägas mot bokens källmaterial.²,⁴
• Periodiseringens konsekvenser. Att boken slutar 2010 betyder att den inte kan användas ensam för att avgöra dagens situation; påståenden om "fortsättning" efter 2010 måste härledas från andra, senare källor.⁴
• Tillgänglighet. Boken har inte haft full allmän publicitet i digitalt format (tryck i begränsad upplaga rapporterades vid släppet), vilket försvårar bred, oberoende kontroll av hela texten för den som inte haft fysiskt åtkomst.⁶

4. Exempel och konkreta påståenden (övergripande, utan löpande citat)

Vitboken beskriver flera typer av empiriska fynd:

• Namngivna personligheter i partiets grundarled med dokumenterad närvaro i eller kontakter med högerextrema nätverk.²
• Citaten och publicistiska uttryck i tidiga partenyheter eller interna kanaler som kan tolkas som antisemitiska eller rasideologiska i sitt språkbruk.⁶
• Institutionella spår: symboler, musiksubkulturer (t.ex. vit makt-musik) och ungdomsförbund med tydliga historiska kopplingar till extremhögern.²

Dessa konkretiseras i boken genom historisk dokumentation — varför bokens huvudfynd i flera fall bekräftar det som redan länge påpekats i forsknings- och journalistiska kretsar.

5. Vad krävs för att svara entydigt på frågan "finns kopplingarna fortfarande?"

För att göra en robust, nutida bedömning krävs minst följande kompletteringar:

1. Person- och nätverksanalys uppdaterad efter 2010 — kartläggning av vilka individer som fortfarande är aktiva, deras organisatoriska roller, och om de upprätthåller samband med ex­tremhögern.
2. Dokumentation av finansiella och kommunikativa flöden — sponsring, plattformar och informella mötesplatser där idéer kan fortleva.
3. Diskursanalys av partiets interna och externa kommunikation 2010–2025 — för att se om och hur rasideologiska spår återkommer i ny form.
4. Oberoende arkivstudier och vittnesmål — för att kontrollera om bokens urval och tolkningar håller mot bredare källmaterial.

Utan sådana uppdateringar kan man med säkerhet säga att ett historiskt arv finns (det visar vitboken) — men man kan inte med boken ensam ange graden av nutida påverkan.

6. Politiska konsekvenser och tolkningar

Vitboken fyller en dubbel politisk funktion: dels som en historisk redovisning som slår fast svåra kapitels existens i SD:s bakgrund, dels som ett taktiskt instrument i samtida politik. Publiceringen under Almedalen och partledningens efterföljande uttalanden (inklusive ursäkter från ledningen för vissa tidigare uttryck) kan ses både som ett försök att ta ansvar och som en strategi för att hantera frågor om regeringsduglighet och samarbetspotential.⁷ Hur väl detta skiftar väljarnas eller andra partiers bedömning återstår att se — men dokumentationen förändrar spelplanen genom att göra vissa historiska fakta svårare att helt avfärda i offentligheten.

7. Slutsats — min samlade bedömning

1. Vitboken bekräftar att det finns ett klart dokumenterat historiskt samband mellan delar av SD:s tidiga kretsar och högerextrema/nazistiska miljöer; detta är väl underbyggt i texten och i mediagranskningar.²,³
2. Bokens begränsning till 1988–2010 gör att den inte ensam kan fastställa graden av nutida påverkan. För att bedöma om kopplingarna "fortfarande finns" i praktisk mening krävs kompletterande, samtida studier.⁴
3. Politiskt är vitboken betydelsefull — den tvingar fram ett offentligt ansvarstagande och ger samtidigt motståndare och allmänheten bättre underlag för att bedöma partiets förflutna. Samtidigt är publiceringsvägen och beställarrollen ett skäl till fortsatt källkritisk vaksamhet.²,⁶

Fotnoter / källor (de fem mest bärande källorna)

1. Omfattning och författare: översikt om vitboken (Tony Gustafsson) och dess period (1988–2010).
2. Huvudfynd: dokumenterade kopplingar till högerextrema miljöer och exempel på källanvändning.
3. Kvantifiering: sammanfattningar i pressen som anger "minst var tredje" av grundarna med extremistkopplingar.
4. Periodbegränsning och dess konsekvens: bokens stoppår 2010 och behovet av kompletterande källor för att bedöma nutida kopplingar.
5. Publiceringsformen och politisk användning (t.ex. Almedalen-släpp, begränsad tryckning; värdet som politiskt instrument).

Personlista: Aktörer i SD:s vitbok

1. Grundare och tidiga profiler med högerextrema kopplingar

• Anders Klarström – SD:s första partiledare (1989–1995). Bakgrund i Nordiska Rikspartiet (öppet nazistiskt parti). Ofta omnämnd i vitboken som symbol för den nazistiska prägeln i partiets inledande år.
• Leif Ericsson – tidig SD-aktivist med bakgrund i Bevara Sverige Svenskt (BSS). Spelade en viktig roll i organisationens övergång till ett formellt parti.
• Göran Oredsson – tidigare ledare för Nordiska Rikspartiet. Enligt vitboken fanns direkta kopplingar mellan Oredsson och vissa av SD:s tidiga kretsar.
• Gustaf Ekström – en av SD:s mest kontroversiella tidiga medlemmar. Hade varit frivillig i Waffen-SS under andra världskriget. Lyfts fram i vitboken som exempel på att individer med direkt nazistbakgrund deltog i partibildningen.
• Johnny Berg – nämns i vitboken som en av de tidiga profilerna med kopplingar till vit makt-miljön.
• Per-Olof "PO" Jansson – en av de första partisekreterarna, med tidigare engagemang i BSS.

2. Andra namn som omnämns i vitboken

• Mikael Jansson – partiledare 1995–2005, efterträdde Klarström. Beskrivs i vitboken som den som inledde en delvis mer "respektabel" profilering, men fortfarande under starkt inflytande av partiets bakgrund.
• Anders Steen – aktiv i partiets ungdomsförbund under 1990-talet, lyfts i vitboken fram som ett exempel på hur vit makt-kulturen levde kvar i ungdomsrörelsen.

3. Nuvarande ledningens roll i relation till vitboken

• Jimmie Åkesson – partiledare sedan 2005. Har i samband med vitbokens publicering (2023–2025) uttryckt att han "inte läst klart hela" men att boken bekräftar svåra delar av partiets historia. Han har markerat att dagens SD tar avstånd från dessa rötter.
• Mattias Karlsson – partiets tidigare gruppledare i riksdagen. Inte central i vitboken själv (eftersom tidsramen slutar 2010), men ofta refererad i debatten som en av dem som drivit på SD:s "normalisering".

Slutsats

Vitboken ger en bild där en betydande del av de tidigaste grundarna hade dokumenterade band till nazism eller fascism, bland annat genom BSS, Nordiska Rikspartiet och internationella nätverk. Denna lista visar att det inte handlar om enstaka marginella aktörer utan om personer på ledande nivå i det tidiga SD.