Det massiva motståndet mot sänkt straffbarhetsålder

I höstens debatt om rättspolitik har ett förslag fått ovanligt bred och skarp kritik: regeringens avsikt att sänka straffbarhetsåldern så att 13-åringar kan dömas till fängelse för allvarliga brott. Förslaget har diskuterats brett i media och politiker på båda sidor av mitten har uttalat sig, men när remissrundan avslutades stod det klart: ingen större remissinstans ställer sig positiv till reformen.

Advokatsamfundet, med den nya ordföranden Johan Eriksson i spetsen, var tidigt ute med att formulera ett tydligt avståndstagande. I sitt remissyttrande skriver samfundet att förslaget "innebär ett mycket långtgående avsteg från grundläggande rättsprinciper och från den svenska rättsordningens tradition av särskilt skydd för barn." Advokatsamfundet pekar också på att det saknas empiriskt stöd för att tidiga fängelsestraff för barn minskar brottsligheten och varnar för att det istället ökar risken för återfall och marginalisering.

Men Advokatsamfundet står inte ensamt. Från civilsamhället, barnrättsorganisationer och myndigheter har en nästan unison kritik strömmat in:

• Rädda Barnen påminner om FN:s barnrättskommittés klara rekommendationer att straffbarhetsåldern inte ska sänkas under 15 år, eftersom det riskerar att bryta mot internationella konventioner.
• BRIS uttrycker att att sätta 13-åringar i fängelse inte är en lösning – det är ett misslyckande, och betonar bristen på utredningar och konsekvensanalyser.
• Kriminalvården menar att systemet helt enkelt inte är förberett för uppgiften och anser att så unga barn bäst hanteras genom sociala insatser, inte frihetsberövande.
• Brottsförebyggande rådet (Brå) understryker att argumenten mot att sänka gränsen från 15 till 14 år gäller ännu starkare för en sänkning till 13 år, särskilt med tanke på barns utvecklingsnivå.
• Barnombudsmannen avstyrker förslaget i sin helhet med hänvisning till barnets rättigheter och konventioner.
• Flera andra remissinstanser, från Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare till civilrätts- och brottsofferorganisationer, varnar för att reformen riskerar undergräva barns rättigheter och saknar stöd i forskning.

Detta breda motstånd är anmärkningsvärt. I en politisk fråga som ofta präglas av skiljelinjer mellan "tuffare tag" och mer vårdande socialpolitik, finns här en ovanlig samsyn bland experter, myndigheter och barnrättsorganisationer – nämligen att en sänkning av straffbarhetsåldern är fel väg att gå.

Denna kritik är inte bara principiell. Den bottnar i empirisk forskning, internationella åtaganden och en djup oro för vad ett tidigt möte med rättssystemet kan göra med ett barns utveckling och framtid. Det handlar om att förstå barndom och ungdom som en utvecklingsfas där stöd, rehabilitering och förebyggande åtgärder har bättre potential att ge trygghet än fängelsestraff.

I en tid när debatten polariserar kring kriminalitet och straff, står det klart att experter och praktiker är betydligt mer samlade i sina varningar än vad politiska slagord ger sken av. Regeringens förslag må ha ett symboliskt värde i ordets hårdare retorik, men i praktiken riskerar det att skapa mer problem än det löser – för barn, familjer och samhället i stort.