Demokratier faller sällan med en smäll – utan steg för steg

Det är en retorisk skicklig text av Patrik Kronqvist – men den bygger också på ett resonemang som riskerar att förenkla en betydligt större demokratisk fråga.

Att Sweden fortfarande rankas högt i internationella demokratiindex är naturligtvis positivt. Men det är samtidigt ett märkligt argument att använda som bevis för att tidigare varningar om demokratisk försvagning skulle ha varit oseriösa eller "hysteriska". Demokratiska tillbakagångar sker nästan aldrig över en natt. De sker gradvis, genom förändringar i politisk kultur, synen på institutioner och hur makthavare talar om medier, akademi, civilsamhälle och politiska motståndare.

När Kronqvist avfärdar forskare, diplomater och debattörer som varnar för auktoritära tendenser reduceras en legitim demokratidiskussion till partipolitisk alarmism. Det är inte särskilt övertygande. Att människor känner oro för utvecklingen betyder inte att de är lurade – det betyder att de tar demokratins långsiktiga motståndskraft på allvar.

Samtidigt är det lika sant att varje högerreform inte per automatik är ett hot mot demokratin. Hårdare kriminalpolitik, andra budgetprioriteringar eller en stramare migrationspolitik är i sig inte odemokratiskt. Men demokratifrågan handlar inte bara om enskilda reformer – den handlar om vilket samhällsklimat som byggs över tid, vilka institutioner som stärks eller försvagas och hur politiska motståndare behandlas.

Det verkligt intressanta är därför inte om Sverige fortfarande är en stark demokrati i dag – det är vi. Frågan är vilket Sverige som formas om partier med nationalistisk agenda går från inflytande till fullt regeringsansvar.

Historien i Europa visar att demokratier sällan faller med en smäll. De förändras steg för steg – ofta medan många fortfarande säger att allt verkar fungera precis som vanligt.

Det är inte alarmism att påminna om det. Det är demokratiskt ansvar