Därför är folkbildningen livsviktig för demokratin
I en tid av ökande polarisering, desinformation och minskat förtroende för samhällsinstitutioner står en gammal svensk idé åter i centrum: folkbildningen. Studieförbund, folkhögskolor och fria bildningsinitiativ har under mer än ett sekel varit demokratins nervsystem – men tas alltför ofta för givna. Det är dags att tala klarspråk: folkbildningen är inte bara viktig – den är livsviktig.
Folkbildningen har alltid haft ett dubbelt uppdrag. Å ena sidan handlar det om personlig utveckling – att ge människor möjlighet att växa, byta bana, få en andra chans. Å andra sidan är det en grundläggande samhällsuppgift: att stärka demokratin genom att göra kunskap och kultur tillgänglig för alla, oavsett bakgrund, ålder, utbildningsnivå eller sociala förutsättningar.
Ett ofta förbisett exempel är kopplingen mellan folkbildning och det svenska musikundret. Den framgång som svensk musikindustri haft internationellt – med namn som ABBA, Robyn, Max Martin och First Aid Kit – är inte en slump. Den är frukten av ett ekosystem där Kulturskolan, studieförbundens musikverksamhet och folkhögskolornas musikutbildningar spelat en avgörande roll. Tusentals unga har fått lära sig spela instrument, sjunga i kör, spela i band – ofta till låg eller ingen kostnad – just tack vare dessa institutioner. Där föds inte bara kreativa yrkesbanor, utan också självkänsla, samarbetsförmåga och framtidstro.
Det är också detta – mötet, övandet, deltagandet – som nu hotas när folkbildningen ifrågasätts, misstänkliggörs och utsätts för nedskärningar. I vissa politiska läger ses folkbildningen som ett vänsterprojekt, som om bildning vore partipolitik. Det är inte bara en farlig missuppfattning – det är direkt skadligt.
Folkbildningen har tvärtom alltid sträckt sig över ideologiska gränser. Den liberala traditionens tro på människans förmåga. Den socialdemokratiska kampen för jämlikhet. Den kristna idén om medmänsklighet. Den gröna övertygelsen om helhetssyn. Alla dessa tankeströmningar har funnit näring i folkbildningens jordmån.
Och det behövs – mer än någonsin. Vi lever i en tid där sociala medier belönar förenklingar, där unga växer upp i en skola som inte alltid hinner med, och där många vuxna känner sig vilsna i en snabbt föränderlig värld. Folkbildningen erbjuder inte enkla svar – men däremot verktyg att tänka själv.
Det är kanske just därför den oroar. För en människa som tänker själv är svårare att manipulera. Hon är inte lättledd. Hon lyder inte blint. Hon frågar, tvivlar, vrider och vänder. Och det är exakt så en demokrati hålls levande.
Vi behöver därför inte mindre, utan mer folkbildning. Vi behöver fler studiecirklar, fler platser på folkhögskolorna, fler möjligheter för människor att mötas över åsiktsgränser och bakgrund. Inte för att skapa enighet – utan för att möjliggöra olikhet i samförstånd. Och vi behöver värna de kulturbärande verksamheter som både skapar framtidens musiker och framtidens medborgare.
Att försvara folkbildningen är att försvara det öppna, demokratiska samhället. Det är inte nostalgi. Det är framtidspolitik.
Kent Vallén
Socialdemokrat från Örebro