Kom fram nu statsminister Kristersson

07.07.2025

Varför har statsministern inte sagt ett ljud?

Vi befinner oss i ett sällsynt läge. En minister i regeringen brottas med stark kritik efter att en närstående aktivt varit engagerad i högerextremism  . Trots detta är statsminister Ulf Kristersson märkbart tyst:

  • Han har avböjt att kommentera något om ärendet  .
  • Regeringens säkerhetspersonal och press har hänvisat till sekretess och minderårig skydd  .
  • Inte ens en förklaring om när Säpo blev informerad har kommit  .

Är det okej – eller oacceptabelt – att regeringen tiger?

Statsministern har, enligt Konstitutionsutskottets praxis, det yttersta ansvaret för att hans regering och ministrar följer rutiner och har insyn. Det här är i grunden en säkerhetsfråga – extremism kopplad till någon i regeringskretsen borde omedelbart kommuniceras:

  • S-representanten Morgan Johansson kräver tydligt svar om när Säpo informerades, och hävdar att även om ministrar inte är ansvariga för anhörigas handlingar, bör säkerhetsrisker rapporteras tydligt  .
  • Säkerhetsexperter ifrågasätter varför Säpo inte agerade tidigare  .

Men Kristersson tiger. Han agerar som att detta inte är hans ansvar – trots att det handlar om intern säkerhet i staten och ett potentiellt hot mot förtroendet.

Har den anonyme ministern statsministerns förtroende?

Man kan fråga sig:

  • Har statsministern ringt upp?
  • Har han stöttat eller ifrågasatt ministern?
  • Har han krävt synliga åtgärder, utomstående utredningar, eller åtminstone tydliggöranden?

Utifrån tillgängliga uppgifter är svaret: nej. Och det är problematiskt:

  • Det ger intrycket att Kristersson antingen litar blint på att "intern hantering räcker" – eller att han inte bryr sig om att säkerställa rikets säkerhet.
  • Det sätter en signal om att högerextremism kan lurpassa nära regeringen – och att statsministern inte är beredd att bemöta det offentligt.

Varför bör statsministern agera – nu!

  1. Regeringsansvar: En minister med direkt eller indirekt koppling till extremism kräver transparent kriskommunikation.
  2. Statlig trovärdighet: Om Rutinerna kring Säpo och kanslihierarkierna brister – då rubbas förtroendet.
  3. Förtroendefråga: Har den anonyme ministern Kristerssons fortsatta stöd, eller riskerar han att förlora vad som kallas statsministerns förtroende?

Om Kristersson inte agerar snart riskerar regeringen att dras in i en lång, svår granskning där mediers och oppositionens krav bara växer.

Därför måste statsministern nu fatta ett klokt beslut:

  • Ska han stå bakom ministern – och i så fall utkräva ansvar, en extern utredning, och uttala sig?
  • Eller ska han erkänna att förtroendet brister, be om en ny utredning – eller till och med byta ut ministern?

Det här är inte bara en fråga för medier eller experter – det är en fråga för regeringskansliet. Svek från Regeringschefens håll riskerar inte bara enskilda ministrars trovärdighet, utan hela regeringens. I luftslott byggda på tystnad rasar det snabbt – det är dags att Kristersson kliver fram!