Centerpartiet söker en ledare – men också sin själ
När modet sviktar och mitten krymper står Centerpartiet inför sitt kanske svåraste vägval någonsin.
Det är snart en vana i Centerpartiet: en partiledare avgår, valberedningen tar vid, och spekulationerna börjar snurra. Men denna gång känns det annorlunda. Efter Anna-Karin Hatts plötsliga besked famlar partiet inte bara efter en ny ledare – utan efter någon som över huvud taget vill.
En rörelse som tappat sin riktning
Under Annie Lööfs år i toppen ritade Centerpartiet om den politiska kartan. Partiet blev det liberala mittens röst – ett alternativ till både högerns SD-samarbete och vänsterns blockpolitik. Det gav tydlighet i början, men också ett växande glapp till de gamla väljarna på landsbygden.
När Anna-Karin Hatt tog över försökte hon återknyta till partiets rötter: företagande, hållbarhet och framtidstro. Men hennes tid blev kort. I stället för ett återtåg till självförtroende kom ännu en ledarkris – och ett vakuum.
Namnen som inte vill
Valberedningen letar febrilt. Men flera av de mest självklara namnen har redan tackat nej.
- Emil Källström, tidigare ekonomisk talesperson, säger nej tack till att återvända till rikspolitiken.
- Emma Wiesner, EU-parlamentariker, vill fortsätta i Bryssel.
- Och Anna-Karin Hatt själv lämnar med hänvisning till ett allt hårdare klimat i politiken – präglat av hot, hat och misstro.
Kvar i spelet finns Elisabeth Thand Ringqvist, Ulrika Liljeberg, Martin Ådahl och Daniel Bäckström. Men ingen har ännu tagit det där avgörande steget fram.
I dag handlar Centerpartiets partiledarjakt inte längre om vem som kan ta uppdraget – utan om vem som vågar.
Ett parti utan hemvist
Centerpartiet har länge balanserat mellan två världar: landsbygden och den urbana mitten. Nu riskerar man att hamna utanför båda.
För de gröna liberaler som en gång sökte ett progressivt mittenalternativ har C tappat sitt momentum. För de traditionella väljarna på landet har partiet blivit för främmande.
Hatt försökte förena dessa världar, men partiet bär fortfarande på den gamla frågan: Vilket Sverige talar vi till?
Demokratins pris
Hatts avhopp belyser en mörkare verklighet: att politiskt ledarskap i Sverige blivit ett högriskyrke.
Forskning och säkerhetstjänstens rapporter visar att hoten mot politiker ökar, särskilt mot kvinnor. Och när erfarna ledare drar sig undan av rädsla för sitt eget privatliv, står demokratin inför ett strukturellt problem.
För Centerpartiet, vars själ alltid handlat om närhet, tillit och samtal, blir det ett existentiellt hot. Hur värnar man ett mänskligt parti i en avhumaniserad tid?
En större fråga än vem
Den som till slut tar över Centerpartiet måste lösa tre uppgifter på en gång:
- Återvinna landsbygdens förtroende.
- Behålla trovärdigheten som liberalt mittenparti.
- Ge väljarna en berättelse som känns meningsfull – i ett klimat där kompromiss inte längre belönas.
Det är nästan en omöjlig ekvation. Men just därför avgörande för partiets framtid.
En spegel av svensk politik
Centerpartiets ledarkris handlar till syvende och sist om mer än ett parti.
Den säger något om svensk politik i stort – om hur svårt det blivit att leda, lyssna och samtidigt stå emot. Om hur politiken blivit både brutalare och tommare.
När personliga risker väger tyngre än samhällsansvar, när hatet dränker samtalet, när mitten krymper – då står hela demokratin inför samma fråga som Centerpartiet gör nu:
Finns det fortfarande plats för det lyssnande ledarskapet?
💬 Vad tror du? Kan Centerpartiet hitta en ledare som både orkar och vill? Och spelar det längre någon roll vilket parti som försvarar mitten – när mitten själv håller på att försvinna?