Busch, Jerusalem och verkligheten: Ambassadflytten är ingen ny idé

När Ebba Busch under tisdagen gick ut och krävde att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem, framställdes det som ett spontant ställningstagande i debatten om Hamas, Israel och regeringens balansgång. Men bakom detta till synes plötsliga utspel döljer sig en längre och mer oroväckande historia.

Busch har inte agerat i ett vakuum. Tvärtom är det här kulmen på flera års partipolitisk kampanj, där Kristdemokraterna målmedvetet försökt normalisera en linje som innebär att Sverige överger sin traditionella folkrättsbaserade Mellanösternpolitik – till förmån för en ideologiskt färgad lojalitet med Israels högerregering.

Och det verkligt allvarliga: Busch vill genomdriva detta trots att det inte finns något parlamentariskt stöd i riksdagen. Det är inte statsminister Kristersson som talar. Det är en minister som just gått ut på en egen utrikespolitisk linje – på Facebook.

Minst elva motioner – men noll gehör

Kristdemokratiska riksdagsledamöter har lagt minst elva motioner om att flytta ambassaden till Jerusalem sedan 2020. Alla har fått avslag – just för att riksdagen anser att flytten strider mot svensk utrikespolitisk praxis och folkrättsliga principer.

Motionerna har ofta samma innehåll:

• Ambassaden bör flyttas för att "visa respekt" för Israels syn på sin egen huvudstad.
• Det svenska erkännandet av Palestina från 2014 bör rivas upp.
• Sveriges linje i Mellanösternkonflikten anses "obalanserad".

Men argumentationen är selektiv.
Den bortser helt från att Israel annekterat östra Jerusalem i strid med FN-resolutioner, och att EU:s gemensamma hållning – som Sverige hittills stått bakom – är att Jerusalems status ska avgöras genom förhandlingar. Kristdemokraterna har alltså försökt driva igenom en linje som går på tvärs med både svensk och europeisk utrikespolitik. Det har inte lyckats. Fram till nu.

Förklätt initiativ eller ideologiskt testballong?

När Ebba Busch nu blåser liv i frågan på nytt gör hon det inte som oppositionspolitiker – utan som minister i en regering som samtidigt försöker framstå som balanserad i sin Israel-Palestina-politik.

Busch skriver i sitt inlägg att flytten skulle markera att "Hamas inte vinner några segrar genom sin terror". Men vad har ambassadens geografiska placering att göra med Hamas? Det är en retorisk fälla: att likställa kritik mot ockupationen med stöd för terrorism, och att tvinga fram lojalitet med Israel som stat – oavsett vilka brott staten begår.

Det här är inget nytt grepp från KD. Men det är första gången det testas i en regeringskontext – samtidigt som Sverige officiellt fördömer våld mot civila på båda sidor, kräver vapenvila och fryser delar av handelsutbytet. Busch splittrar regeringens linje. Medvetet.

"Vi är inte ensamma" – KD:s hopp om stöd från SD och L

Ingemar Kihlström (KD) säger till Dagens ETC att:

"Det finns fler partier än vi som har den här åsikten. Min förhoppning är att det kommer att ske inom en snar framtid."

Det stämmer. Även SD och flera L-ledamöter har motionerat om samma sak. Men det finns ingen riksdagsmajoritet. I själva verket finns en bred tystnad från Moderaterna, som medvetet undviker att ta ställning offentligt.

Regeringen är djupt splittrad, och det vet Busch.

Det är därför hon agerar nu – när frågan är som mest infekterad och regeringens trovärdighet i utrikespolitiken är som mest sårbar.

Vad handlar det här egentligen om?

Busch vet att ambassadflytten inte kan genomföras utan regeringsbeslut. Hon vet också att hennes utspel skadar Sveriges trovärdighet i Mellanöstern och i EU. Ändå väljer hon att ta strid – för ett symboliskt krav som mest av allt verkar riktat inåt: mot den egna väljarkåren, mot den högerkonservativa opinionen, och kanske som ett sätt att plocka poäng i skuggan av NATO, Biden och Trump.

Det här är inte balans. Det är provokation.

Och det är upp till statsministern att säga om regeringen står bakom det.