Busch, Jerusalem och regeringen – ett utspel med sprängkraft

När KD-ledaren Ebba Busch på tisdagen föreslog att Sverige borde flytta sin ambassad till Jerusalem och därmed erkänna staden som Israels huvudstad, satte hon punkt för ett dygn av oklarhet kring regeringens Israelpolitik – men också frågetecken i marginalen för regeringens enighet.

Det var ingen slump att Busch valde att göra sitt utspel just nu. Regeringen har nyligen, efter lång tvekan, beslutat att frysa det pågående förhandlingsarbetet om ett frihandelsavtal mellan EU och Israel, något som framstod som ett sent men tydligt ställningstagande för folkrätten efter månader av israeliska bombningar mot Gaza. Beslutet presenterades som en gemensam linje, men Busch var snabbt ute och markerade avstånd. I Dagens ETC förtydligade hon att hon anser beslutet vara "obalanserat" och att hon "gör vad hon kan för att bidra till en mer rättvisande helhetsbild av regeringens linje."

Men vad är egentligen regeringens linje? Och är den förenlig med Buschs eget utspel?

En splittrad regering – eller en tillåtande strategi?

Den svenska regeringen består av tre partier (M, KD, L) samt SD som samarbetspartner. Att åsiktsskillnader förekommer är inte överraskande. Men utrikespolitiken – särskilt när det gäller Mellanöstern – brukar kräva samlad front. Ändå har vi nu ett läge där regeringsbeslutet om EU-förhandlingarna undermineras offentligt av en av dess främsta företrädare, samtidigt som denna företrädare – Busch – presenterar en helt annan vision för Sveriges hållning till Israel.

Att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och därmed flytta ambassaden dit skulle innebära ett direkt brott med Sveriges tidigare linje, som grundar sig på internationell rätt och FN-resolutioner. Varken EU, FN eller majoriteten av världens länder erkänner Jerusalems annektering – och att Sverige skulle gå före, likt Trumpadministrationen gjorde 2018, vore ett dramatiskt steg.

Busch motiverar detta med att det skulle "markera att Hamas inte vinner några segrar genom sin terror." Retoriken är hämtad direkt ur högerpopulistiska israelvänliga narrativ, där konflikten i Gaza reduceras till att handla om terrorism snarare än ockupation, blockad och folkrätt. Genom att på detta sätt koppla ambassadflytt till säkerhetspolitisk symbolik suddar hon ut gränsen mellan stöd till Israel som stat – och stöd till Israels mest kontroversiella politik.

Vad är strategin?

Busch vill både kritisera sin egen regering och sätta agendan inför hösten. Efter en lång sommar där KD hamnat i skuggan av SD:s utspel och Liberalernas SFI-debatt, har hon nu hittat en fråga där hon kan agera ideologiskt renodlat – och internationellt profilerat. Samtidigt distanserar hon sig från ett beslut (EU-avtalet) som möjligen har stöd hos den breda svenska opinionen, men som rör upp känslor i borgerliga led.

Men med detta spel riskerar hon också att undergräva det utrikespolitiska förtroendet för Sverige. När ett land ger dubbla budskap – fryser avtal å ena sidan, föreslår ambassadflytt å andra – blir det svårt för både EU och FN att veta vilken linje som gäller. Det gynnar ingen – varken svensk diplomati, palestiniernas sak eller fredsprocessen.

Vad säger de andra?

Från Moderaterna har det hittills varit tyst, vilket kan tolkas som att man försöker undvika öppen konflikt i frågan. Liberalerna har i tidigare skeden visat sig Israelvänliga, men med större respekt för internationell rätt. Sverigedemokraterna har öppet krävt ambassadflytt tidigare och lär applådera Buschs utspel. Samtidigt har oppositionspartierna, särskilt S och V, kallat förslaget "ansvarslöst" och "oförenligt med folkrätten".

Reaktionerna visar att Israel-Palestinafrågan åter är på väg att bli en skarp skiljelinje i svensk utrikespolitik, där gamla principer om balans och rättvisa nu utmanas av realpolitiska, säkerhetspolitiska och ideologiska motiv.

Ett statement med lång svans

Buschs utspel är inte bara ett utspel – det är ett positionspapper inför den fortsatta inrikespolitiska hösten. Det är också en föraning om att den svenska regeringen kommer ha mycket svårt att tala med en röst i Mellanösternfrågor. Och det är ett allvarligt tecken på att utrikespolitiken alltmer förvandlas till inrikespolitiskt slagfält.

Frågan nu är: Kommer Moderaterna låta detta passera? Eller är det här början på en ny, öppen konflikt inom regeringsunderlaget?

Fortsättning följer!