Busch – en egen regering i regeringen? Om risken med osamordnad utrikespolitik

Det börjar bli allt svårare att hålla reda på vem som egentligen styr Sveriges utrikespolitik. Vice statsminister Ebba Busch har på sistone dragit uppmärksamheten till sig – men inte på ett sätt som inger förtroende. I en färsk intervju med TV4 Nyheterna slår utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) fast att Busch inte företräder regeringens linje när det gäller Israelfrågan.

Det är rätt anmärkningsvärt. Busch, som är vice statsminister och utbildnings- och integrationsminister i samma regering, har alltså offentligt föreslagit att Sverige ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem – ett förslag som skakar om en redan komplex och känslig utrikespolitisk fråga. Men enligt Malmer Stenergard är detta inte regeringens officiella politik, och det är hon som ensam står för den samordnade linjen.

Vad betyder detta? Jo, att vi nu tydligt ser att regeringen inte är enad. Tvärtom verkar vi ha en "regering i regeringen", där en partiledare agerar som om hon har mandat att driva helt egna, självständiga utrikespolitiska initiativ – oavsett vad den samlade regeringen beslutat.

Det är fullständigt oacceptabelt. Utrikespolitik kräver enhet och konsekvens. Sverige är en liten nation i en stor och komplicerad värld, och vår trovärdighet vilar på att vi är stabila och förutsägbara i våra ställningstaganden. Att Busch kör sin egen linje riskerar att skicka dubbla, förvirrande signaler till både våra allierade och våra motparter.

Samtidigt undrar man varför Busch som minister för utbildning och integration är så osynlig i sina egna politikområden – områden som är avgörande för framtiden. Istället för att lyfta skolan och integrationen väljer hon att bli frontfigur för en utrikespolitisk strid som regeringen inte ens står bakom.

Från socialdemokratisk horisont är det glasklart: Vi behöver en stark, enad regering som kan föra Sveriges talan med kraft och tydlighet, inte en splittrad samling ministrar och partiledare som skjuter sina egna politiska kanoner från höften.

Regeringen måste omedelbart reda ut sina interna oenigheter och visa att den kan samordna sin utrikespolitik. Annars riskerar Sverige att bli det föräldralösa barnet i den internationella politiken – övergivet och utan en vuxen som håller i rodret.