Birgitta Ohlsson och den liberala hemlösheten – varför en comeback spelar roll

När Birgitta Ohlsson i SVT:s Carina Bergfeldt säger att det "kliar i fingrarna" och att hon känner en längtan tillbaka till politiken är det lätt att avfärda det som personligt – en före detta politiker som saknar rampljuset. Men i själva verket säger hennes ord något betydligt större om det politiska landskapet inför valet 2026, särskilt om liberalismens kris i Sverige.

Mer symbol än mandat – men symboler betyder något

Birgitta Ohlsson är knappast en kandidat som ensam kan flytta stora väljargrupper. Hennes betydelse ligger någon annanstans. Hon personifierar en värdeliberal tradition som i dag saknar ett självklart hem i svensk politik: tydlig EU-vänlighet, feminism, internationell solidaritet och ett kompromisslöst motstånd mot högernationalism.

Att just hon – tidigare EU- och demokratiminister, och under lång tid en av Folkpartiets mest profilerade företrädare – öppnar för en comeback är därför ett tecken på att något skaver, inte bara hos henne utan i den bredare liberala mitten.

Ett problem för Liberalerna, oavsett vad hon gör

Även om Ohlsson aldrig ställer upp i ett val igen är hennes utspel besvärande för Liberalerna. Hon representerar det parti Liberalerna en gång var – och det de i dag uppfattas ha lämnat bakom sig genom samarbetet med Sverigedemokraterna.

Skulle hon återvända till politiken via ett annat parti, eller ens som tydlig opinionsbildare, förstärks bilden av ett L som tappat sina egna profiler, sin själ och sin trovärdighet hos värdeliberala väljare. För ett parti som redan balanserar kring riksdagsspärren är det ingen liten sak.

Centerpartiet som möjlig mottagare – med begränsad men viktig effekt

Att Birgitta Ohlsson själv berättat att hon röstade på Centerpartiet i det senaste valet har naturligt väckt spekulationer. En eventuell kandidatur eller ett tydligare engagemang där skulle kunna stärka Centerns roll som fristad för liberala väljare som säger nej till SD.

Effekten ska inte överdrivas. Ohlsson är ingen massmobiliserare. Men i ett läge där Centern kämpar för att befästa sin plats i riksdagen kan små symboliska förflyttningar få stor betydelse. Ett starkt namn kan bidra till att hålla kvar tveksamma väljare – och ibland är det allt som krävs.

En påminnelse om en annan borgerlighet

Kanske är det viktigaste inte vilket parti Birgitta Ohlsson väljer, utan att hon överhuvudtaget överväger att komma tillbaka. Det påminner om att det finns – och fortfarande efterfrågas – en borgerlighet som inte definierar sig genom relationen till Sverigedemokraterna.

Det sätter press på hela högersidan. På Moderaterna, som försöker normalisera samarbetet med SD. På Liberalerna, som betalar ett högt pris för samma strategi. Och indirekt öppnar det ett större utrymme för oppositionen att tala om värderingar, demokrati och Sveriges roll i världen, inte bara om kortsiktiga ordningsfrågor.

Varför detta spelar roll inför 2026

Birgitta Ohlssons längtan tillbaka till politiken är därför inte främst en fråga om hennes personliga framtid. Den är ett symtom på en liberal hemlöshet och en pågående ompositionering på det politiska mittfältet.

Inför valet 2026 kan just detta bli avgörande. Inte genom stora väljarskaror som byter sida över en natt, utan genom att sprickorna på borgerlighetens mitt fördjupas. I ett jämnt val kan sådana sprickor väga tungt.

Det är därför detta bör tas på allvar – inte som kändisskvaller, utan som ett tecken i tiden.

Faktaruta – källor

• Intervju med Birgitta Ohlsson i Carina Bergfeldt, SVT

• SVT Nyheter: rapportering om Ohlssons uttalanden

• Omni: sammanfattningar och politiska reaktioner