Återvändandet ökar inte tack vare regeringen – utan trots den

Migrationsminister Johan Forssell och biståndsminister Benjamin Dousa (båda M) försöker i Expressen ta åt sig äran för en "kraftig ökning" av återvändandet. Men bakom deras siffror döljer sig en helt annan verklighet – och en politik som varken löser problemen eller värnar Sveriges internationella anseende.

För det första: ökningen på 60 procent låter dramatisk, men den bygger på ett extremt lågt utgångsläge. Under pandemin stod återvändandet nästan stilla eftersom gränser var stängda och många mottagarländer inte tog emot sina medborgare. Att siffrorna nu normaliseras är inte resultatet av Tidöavtalet – det är en naturlig följd av att världen öppnat igen.

För det andra: regeringens påstående om att deras villkorande av bistånd är en framgång är både vilseledande och farligt. Att använda bistånd som politiskt påtryckningsmedel riskerar att slå mot de allra fattigaste – inte mot de regeringar som Forssell och Dousa säger sig vilja påverka. Svenskt bistånd har byggt på principen att hjälpa människor ur fattigdom, inte att användas som ett verktyg för att vinna inrikespolitiska poäng.

Att hota med att dra in stöd till länder där behoven är störst kan kortsiktigt låta handlingskraftigt. Men i praktiken underminerar det både Sveriges utrikespolitik och vårt långsiktiga inflytande. Länder som tidigare samarbetade med Sverige vänder sig nu mot andra givare – ofta auktoritära regimer – vilket försvagar både vårt inflytande och våra värderingar i världen.

För det tredje: när regeringen säger sig satsa "tre miljarder kronor" på återvändande låter det som en rejäl satsning. Men en stor del av dessa pengar tas från biståndsbudgeten – det vill säga från insatser som annars hade kunnat förebygga just den migration som regeringen vill minska. Det är ett klassiskt exempel på att flytta pengar från långsiktig utveckling till kortsiktig symbolpolitik.

Socialdemokratin står för en politik som kombinerar ordning och humanitet. Självklart ska den som saknar skyddsskäl återvända – men det ska ske rättssäkert, med respekt för människovärdet och i samarbete med andra länder, inte genom hot eller indraget bistånd.

Forssell och Dousa försöker måla upp en bild av kraft och handlingsförmåga. Men verkligheten är att deras politik inte ökar återvändandet – den riskerar snarare att öka misstron mot Sverige, försvaga vårt internationella anseende och undergräva biståndets grundläggande syfte.

Sverige behöver inte fler pressmeddelanden om "tuffa tag". Vi behöver en politik som fungerar, som håller ihop samhällen – både här och där.