Årets Nobelpristagare i litteratur

Årets Nobelpris i litteratur 2025 tilldelas László Krasznahorkai, den ungerske författaren som i flera decennier har skildrat människans kamp i en värld på gränsen till undergång. Han är 71 år gammal och skriver på ungerska, i en stil som ofta beskrivs som visionär, tät och nästan hypnotisk. Svenska Akademien motiverar priset med orden att han "mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter" – en formulering som fångar kärnan i hans dystra men samtidigt djupt humanistiska författarskap.

Krasznahorkai slog igenom internationellt med romanen Sátántangó (1985), en mörk skildring av livet i en ungersk by som långsamt faller sönder under sin egen tyngd. Romanen filmatiserades senare av Béla Tarr i en sju timmar lång svartvit film, något som ytterligare förstärkte hans rykte som en kompromisslös konstnär. Andra centrala verk är Motståndets melankoli (1989), där ett resande tivoli blir en allegori över diktaturens psykologi, och Baron Wenckheim vänder hem (2016), en roman som på ett groteskt och burleskt sätt avslutar hans livsverk om civilisationens sammanbrott.

Hans prosa är berömd – och beryktad – för sina långa, slingrande meningar, där tankeströmmar och bilder flyter samman utan punkt eller paus. The Guardian har beskrivit hans stil som "en flod av medvetande, lika krävande som den är belönande". The New York Times skrev i sin recension av Baron Wenckheim vänder hem att Krasznahorkai "skriver som om världen stod i brand och orden var det sista som kunde rädda den".

Kritiker i hemlandet ser honom som en mystiker i modern tid, en författare som förenar östeuropeisk historia med apokalyptisk filosofi. I Sverige har recensenter tidigare kallat honom för en "Kafka i ruinlandskap", med paralleller till både Beckett och Dostojevskij.

Genom sina verk har László Krasznahorkai skapat ett universum där tiden nästan stannar – men där språket och konsten fortfarande bär hoppet om mening. I år belönas han med Nobelpriset i litteratur, och det känns som en bekräftelse på att även den mest krävande litteraturen fortfarande kan nå världens centrum.

Det politiska och kulturella budskapet i att Nobelpriset i litteratur 2025 går till László Krasznahorkai kan knappast överskattas. Valet är inte bara ett erkännande av ett stort konstnärskap, utan också en markering i en tid där snabb konsumtion, förenkling och ytlighet präglar mycket av kulturlivet.

Krasznahorkai står för raka motsatsen. Hans prosa är krävande, långsam och motståndskraftig mot samtidens tempo – meningar kan pågå i flera sidor, och berättelserna saknar ibland tydliga händelser. Att ge priset till honom är därmed ett kulturellt ställningstagande för djup, komplexitet och eftertanke.

En ungersk röst bortom nationalismen

Särskilt i ljuset av dagens politiska klimat i Ungern får valet extra tyngd. Landets regering under Viktor Orbán har länge försökt definiera ungersk kultur i nationalistiska termer, men Krasznahorkai representerar något helt annat: en kosmopolitisk, existentiell och gränsöverskridande författarröst. Han har levt periodvis i Berlin, Kyoto och New York, och hans litteratur vänder sig mot all form av slutenhet och ideologisk kontroll.

Att just han får priset kan därför läsas som en indirekt påminnelse om att konst och litteratur tillhör mänskligheten – inte staten.

Ett pris mot samtidens förenkling

Kritiker i Le Monde och Süddeutsche Zeitung har redan tolkat priset som en reaktion mot det populistiska och ytliga som brett ut sig i kultur och politik. I en tid då AI-genererad text, klickjournalistik och sociala medier dominerar, belönas en författare som vägrar kompromissa med språket.

Krasznahorkai kräver tålamod, koncentration och eftertanke – precis de värden som håller på att försvinna i det offentliga samtalet.

Ett existentiellt motstånd

I sina romaner skriver han ofta om civilisationens förfall – men också om människans envisa vilja att förstå världen, trots allt. Det finns en stilla revolt i hans texter: en tro på att konst fortfarande kan ge mening när politiken inte förmår det.

Det gör Nobelkommitténs val både estetiskt och etiskt betydelsefullt. Det är, med andra ord, ett pris till eftertanken i en skrikande tid.