2025 – året då världen höll andan Välkommen 2026

2025 var året då världen fortsatte leva i ett mellanläge. Mellan krig och fred. Mellan löften och leverans. Mellan oro och hopp.

Kriget i Ukraina fortsatte kasta sin skugga över Europa. Frontlinjerna rörde sig långsamt, men konsekvenserna var brutalt tydliga: fler civila offer, fortsatt rysk aggression och ett Europa som tvingades inse att säkerhetspolitik inte längre är något abstrakt. Samtidigt växte en trötthet – inte minst politiskt – som ibland var farligare än själva vapnen. Det är något vi måste minnas: att uthållighet är ett politiskt val, inte ett naturtillstånd.

I Mellanöstern fortsatte våldsspiralerna. Folkrätten diskuterades mer än på länge – och följdes lika inkonsekvent som vanligt. 2025 blev året då allt fler människor började tala om internationell rätt, men också året då det blev smärtsamt tydligt hur svag den är när stormakter väljer att se bort.

I USA var året en lång politisk förkampanj, där demokratins grundvalar åter stod på spel. Trumps närvaro – oavsett exakt form – fortsatte fungera som ett stresstest för både institutioner och internationella relationer. Också här borde vi minnas 2025 som året då världen slutade låtsas att USA:s inrikespolitik inte angår oss alla.

Sverige – vardagens krisår

På hemmaplan var 2025 inget genombrottsår. Snarare ett år av stillastående.

Inflationen hade satt sig i vardagen. Arbetslösheten bet sig fast. Skolan och vården pressades av både resursbrist och politiska experiment. Regeringen talade ofta om ansvar – men levererade sällan den långsiktighet som situationen krävde. Klimatpolitiken blev symbolisk snarare än systemförändrande, och 2025 kommer sannolikt att minnas som ännu ett förlorat år i omställningen.

Samtidigt var det också året då fler började ifrågasätta det politiska språket. När retoriken inte längre matchade människors erfarenheter ökade frustrationen – men också viljan att formulera alternativ. I civilsamhället, i fackföreningar, i lokala partiföreningar och i debatten växte motröster fram. Det är lätt att missa dem i nyhetsflödet, men de fanns där.

Det vi bör minnas

Vi bör minnas 2025 som året då världen inte rasade – men heller inte reste sig. Ett år av prövning snarare än förändring.

Vi bör minnas modet hos dem som fortsatte stå upp för demokrati, jämställdhet och solidaritet när det blåste motvind. Journalister, lärare, vårdanställda, aktivister – människor som bar samhällen vidare trots politisk kortsiktighet.

Och vi bör minnas att inget av det som skedde var oundvikligt.

Det vi gärna får glömma

Vi kan gärna lämna den tomma politiska poseringen bakom oss. Presskonferenser utan innehåll. Reformer som aldrig blev mer än rubriker. Den tillvänjning vid kris som gör att det orimliga långsamt börjar kännas normalt.

2026 – året då politiken måste leverera

Vi går in i 2026 med erfarenheten av ett år som lärde oss vad som händer när politiken inte räcker hela vägen. När problemen identifieras korrekt – men svaren stannar vid halva åtgärder. När ansvar talas om, men tas av fel människor.

Nu räcker det inte längre att förvalta kriser. 2026 måste bli året då politiken åter börjar lösa dem.

Det första kravet är trygghet i vardagen. Inte den retoriska tryggheten i fler presskonferenser om hårdare tag, utan den faktiska tryggheten i att ha ett jobb att gå till, en lön som räcker månaden ut och ett samhälle som finns där när livet krånglar. Arbetslösheten måste bekämpas med investeringar, utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik – inte med skuldbeläggning av dem som redan står längst från arbetsmarknaden.

Det andra kravet är en fungerande välfärd. Skolan, vården och omsorgen klarar inte fler år av underfinansiering och ryckighet. 2026 måste bli året då staten tar ett större ansvar: för likvärdig skola, för arbetsvillkor i vården och för att välfärdens pengar faktiskt går till verksamhet – inte till vinster och konsulter. Personalen är inte problemet. De är lösningen, om de får rätt förutsättningar.

Det tredje kravet är en klimatpolitik som märks – på riktigt. Sverige har inte råd med fler förlorade år. Klimatomställningen måste bli socialt rättvis och ekonomiskt offensiv: investeringar i fossilfri industri, kollektivtrafik som fungerar även utanför storstäderna och stöd till hushåll som inte kan bära omställningen själva. Klimatpolitik utan jämlikhet är dömd att misslyckas.

Det fjärde kravet är demokratisk resning. 2026 måste bli året då vi slutar vänja oss vid ett politiskt klimat där fakta relativiseras, civilsamhället misstänkliggörs och oberoende medier ifrågasätts. Demokratin försvarar inte sig själv. Den kräver politiker som tydligt står upp för rättsstat, yttrandefrihet och internationell rätt – även när det är obekvämt.

Slutligen krävs en ny ärlighet i politiken. Väljarna genomskådar tomma löften. Det går inte att både sänka skatter, rusta välfärden, klara klimatet och stärka rättsstaten utan prioriteringar. 2026 måste bli året då politiken vågar säga vad som faktiskt krävs – och vem som ska betala.

Ett bättre år är möjligt. Men det kommer inte av sig självt.

2026 måste bli året då politiken slutar lova – och börjar leverera.